Allmändidaktiska faktorer och reflektioner

Lokaler och utrustning

Skolan är gammal men i ett bra skick. Två klasser i årskurs 5 delar på ett grupprum, men det saknas grupprum för klasserna i årskurs 4. Samtliga klassrum jag besökt har gott om hjälpmedel, både digitala och analoga. Det finns projektorer i varje klassrum, smartboard i ett av klassrummen och alla har tillgång till en dokumentkamera. Det är ingen brist på läromedel, alla elever har nya och fräscha böcker och det finns gott om material för att konkretisera och illustrera till exempel matematiska och naturvetenskapliga problem. Det sker för nuvarande utrullning av iPads till årskurs 1-3 i form av en-till-en-satsning, vilket innebär att alla elever ska få varsin iPad som de så småningom kommer få ta med sig hem efter skoldagens slut. I årskurs 4-5 har de valt att köpa in Chromebooks istället för iPads, även dessa elever kommer få varsin enhet. Den nuvarande lösningen på mellanstadiet är att två klasser delar på en klassuppsättning datorer. 

Det finns ett väldigt fint skolbibliotek med en fantastisk bibliotekarie som tidigare arbetat som lärare på skolan. Hon träffar alla klasser en gång i veckan för boksamtal och bokprat, vilket jag tror har ett väldigt positivt inflytande för elevernas läsning. 

Skolans ledning

Skolan har fått en ny rektor som är väldigt ambitiös och driftig. Detta tror jag påverkat lärarnas arbetssituation mycket positivt, då de under en tid haft olika tillfälliga rektorer eller varit helt utan. Det genomförs arbetslagsmöten och APT kontinuerligt där allt från elevhälsa till utrullning av iPads diskuteras. Ekonomin är som alltid i skolvärlden tajt, vilket märks främst på vikariefronten. Ledningen drar sig för att använda sig av lärarvikarier, vilket resulterar i att lärarna får täcka för varandra vid sjukdom och ledighet. Detta fungerar till viss del, men det är allt för ofta denna lösning resulterar i försenade och ineffektiva lektioner. Att behöva hålla i fler lektioner än det man är schemalagd till påverkar givetvis planeringstid, vilket jag ser som ett stort problem. Lärarna har ont om tid utan att behöva hoppa in som vikarie för sina kollegor. 

Lärarna som arbetar på skolan är behöriga och har ett diversifierat ursprung samt ålder, vilket speglar skolans elever mycket väl. Det finns goda samarbeten mellan klasserna i samma årskurs, dock tycker jag att det skulle kunna utvecklas ett större samarbete mellan låg- och mellanstadiet. 

Det finns både en skolsköterska och kurator stationärt på skolan. Jag har inte haft någon större kontakt med någon av dem, men det verkar som att det finns ett utarbetat samarbete mellan till exempel skolsköterskan och lärarna, till exempel vid sex- och samlevnadsundervisningen. 

Socioekonomiska förhållanden

Jag har haft en mycket begränsad kontakt med föräldrar under min tid på skolan, men vad jag förstått av min LLU har många av eleverna en väldigt annorlunda socioekonomisk situation med sig hemifrån. Skolan speglar Göteborgs stad och har således barn med både hög- och lågutbildade föräldrar. Det finns forskning som visar att föräldrarnas utbildningsnivå har stor betydelse för elevers lärande, vilket jag märkt, men inte alls så tydligt som viss forskning säger. Skolan gör ett bra jobb med att få alla elever att känna sig välkomna och sedda oavsett ursprung och socioekonomiska förhållanden. Det arbetas aktivt med att främja elevhälsa genom hela skolan och lärarna är duktiga på att dokumentera händelser och att ha samtal med elever som betett sig på ett felaktigt sätt. De lärare jag träffat har även en mycket god kontakt med elevernas föräldrar, vilket jag tror är väldigt viktigt för elevernas situation i skolan.

Ett vemodigt adjö

Imorgon är sista dagen för denna VFU-period och de femteklasser jag lärt känna allra bäst kommer att ha börjat på en annan skola innan jag kommer tillbaka, vilket känns väldigt tungt. Jag har lovat att hälsa på innan skolavslutningen, men det kommer ändå bli ett jobbigt farväl då jag kommit väldigt nära eleverna. Att jag fått en såpass bra kontakt med alla fantastiska elever är något jag är oerhört glad över. De har verkligen fått mig att känna mig säker på mitt val av profession, vilket jag inte kan tacka dem nog för. 

Det är med en klump i magen jag säger tack till alla underbara lärare, pedagoger, rektorer, handledare, assistenter och elever för en enastående VFU hos er, vi ses snart igen!

/ Felix

Matematikdiagnos

Genomgång i helklass

Jag har gjort en kartläggning på två femteklasser med hjälp av diamantdiagnosen AG9. Båda klasserna gav likvärdiga resultat, men givetvis skiljer de sig på individnivå. Jag valde denna diagnos i samråd med deras MA-lärare. Vi kom överens om AG9 vilket handlar om multiplikation och division, något de jobbat med både tidigare och under nuvarande undervisning. Vi valde en diagnos om multiplikation och division med räknesagor då det ger eleverna kontext och mening, samtidigt som det ger mer diskussionsmaterial till mikroundervisningen.

Jag inledde lektionen efter jag rättat diagnosen med att gå igenom likhetstecknet i helklass då många hade slarvat med detta på diagnosen. Jag började med uppgifter som 63/9 = __ - 4. Sedan gick vi igenom två uppgifter från diagnosen där många hade använt likhetstecknet på ett felaktigt sätt. Uträkningen var 4*8+2 = 34. Många elever hade fått rätt svar, men med uträkningen 4*8=32+2. Svaret blir rätt men de får att 32=34 vilket inte är korrekt. Efter genomgången av detta kändes det som att de allra flesta förstod varför det inte går att skriva så. Vi gick även igenom uträkningen 50/7 = 7 rest 1. Svaret till uppgiften var att Karin kunde köpa 7 bullar á 7kr för sina 50kr. Även här var det många som fått rätt svar men med uträkningen 50/7=7 vilket inte är korrekt. Vi rättade till problemet även här och det kändes som att eleverna hängde med. 

Mikroundervisning

Efter genomgången berättade jag vilka jag ville ha mikroundervisning med. Jag var noga med att poängtera att det inte var de som hade flest fel eller flest rätt utan att jag valt personer som tänker annorlunda. Under mikroundervisningen var eleverna ivriga med att dela med sig hur de tänker och det skapades intressanta diskussioner om vilken strategi som var effektivast att använda till olika slags uppgifter. 

Det kändes som att jag verkligen fick chansen att nå fram till eleverna och jobba med deras svårigheter. Jag försökte involvera de elever som hade löst uppgiften korrekt för att få ett annat synsätt än mitt eget för att lösa uppgiften. Tanken med detta var att de som hade svårigheter fick höra hur man kan lösa uppgiften på olika sätt.

Tyvärr hade jag knappt 30 minuter på mig till mikroundervisningen i båda klasserna, vilket inte riktigt räckte till. Vi hann gå igenom de flesta uppgifterna de visat sig ha svårigheter på. Under nästa mattelektion ska jag ta dem åt sidan igen och göra liknande uppgifter för att få dem att generalisera sin nya kunskap, sedan ska de få gå igenom sin egen diagnos och hitta sina felsvar och rätta till dem.

Flera elever jag hade mikroundervisning med hade svårigheter med uppgiften 90*6 då de inte insett att de kan generalisera sin kunskap om att 9*6=54 och då borde 90*6=540. Många visade även att de hade problem med att räkna ut följande uppgift: "Karin räknar 6 matteuppgifter om dagen. Efter hur många dagar har hon räknat 48 uppgifter?" När jag gick igenom denna fråga fick jag förslag som att man ska räkna 6*48, vilket de inte klarade av att räkna ut. Men efter lite resonerande om det verkligen var möjligt att det skulle ta nästan 300 dagar för Karin att göra 48 uppgifter, även om hon gjorde 6 om dagen kom vi överens om att det inte var rimligt. Efter ytterligare diskussion kom vi tillsammans fram till att 6*__=48. Denna uppgift hade de inte problem med att lösa utan kom fram till att det skulle ta 8 dagar för Karin att lösa 48 uppgifter. Jag tog detta vidare och visade att om 6*8=48 måste 48/6=8. Detta höll de med om och insåg att detta nog var det lättaste sättet att lösa uppgiften på.

Jag förberedde mikroundervisningen genom att gå igenom resultatblanketten jag fyllt i och såg då att flera elever hade svårigheter med samma slags uppgifter. Men detta gällde inte för alla uppgifter vilket skulle ge goda möjligheter för eleverna att förklara för varandra hur de tänker. Efter att jag valt 6 elever gick jag igenom deras diagnoser på djupet för att förstå hur de har tänkt och varför vissa uppgifter blivit fel. Jag antecknade mina tankar för varje uppgift jag skulle gå igenom och förberedde även liknande uppgifter. 

Något som var lätt att få eleverna att förstå var uppgiften 90*6. De flesta löste uppgiften genom upprepad addition (90+90+90+90+90+90+90) vilket gjorde att de tappade bort sig och fick ett felaktigt svar. I båda grupperna fanns elever som kunde lösa uppgiften med en bättre strategi. Dessa elever fick sedan förklara för de som hade svårigheter med denna uppgift. De berättade att de visste att 9*6=54 och då vet de att 90*6=540. Eleverna som tidigare hade svårigheter verkade förstå detta till fullo och vi behövde inte diskutera uppgiften vidare. Jag upplevde inte att det var något som var särskilt svårt för eleverna att förstå, men att förklara hur de kunde tänka angående uppgiften där Karin räknade 6 uppgifter om dagen krävde mer tid och engagemang än de övriga uppgifterna. Detta tror jag beror på att uppgiften var utformad på ett sätt som skulle förvirra eleverna något angående vilket räknesätt de ska använda. 

Om jag skulle göra diagnosen och mikroundervisningen igen hade jag sagt till eleverna att skriva sina uträkningar utförligt. Diagnosen var dock gjord på ett sätt som inte uppmuntrade detta, vilket var lite synd då det hade varit intressant att se hur fler elever tänker. Angående mikroundervisningen hade jag valt en längre lektion för att utföra den, nu blev den tvådelad vilket inte var helt optimalt.